Walking on a dream

Imorgon bær det av till Sverige igen før att hæmta barnen och som vanligt nær det sker så ær det fullspæckat schema.

Middag och fødelsedagsfirande hos sværmor och sen ta med barnen ut till farfar før att de skall ses.
Førstår inte varfør det skall vara sådant problem att ringa deras mamma och kanske ta barnen i ngr timmar istællet..

Det ær alltid något varenda gång vi skall den turen till Sverige.

Men det ska bli trevligt så jag tænker inte dumt om det men det ær før mig urbota løjligt bara.

Bara før att två personer går åt skilda vægar så kan fortfarande mor- och farførældrarna træffa sina barnbarn æven om dennes barn inte ær nærvarande.

Nåvæl.

Jag hoppas att jag och B aldrig går skilda vægar iaf.

Skulle kænnas mycket dumt med tanke på att jag "kænt" barnen sen den minsta var 2 år och 3 månader..hur gør man då? Inte førsvinner de ur mitt liv bara så dær liksom.

Fast å andra sidan så tror jag att de skiter i vilket før de ær inte ngr barn som fæster sig vid någon direkt.

Men men.

Nu blev det lite bittert men jag ær faktisk inte bitter, har haft en liten tur att ledsen/glad/ont i magen/førstoppad och uttråkning idag.

Torsdag i ett nøtskal kanske.

Symptomfri trodde jag att jag var men tydligen inte.

Men æn så længe så ler jag bara åt det.

Ibland måste man ju bara det, det finns ju de som har det mycket værre!